”Jag köpte mig kärlek för pengar. För mig fanns ej annat att få”, skrev Gustaf Fröding i sin berömda dikt. Han gav uttryck för bitterhet – kärlek ska man ju liksom få alldeles gratis. Men är det så fel egentligen att via sin plånbok visa medmänsklighet, stöd eller missnöje? Idag kan vi för nån femtiolapp köpa filtar till dem som fryser i Pakistan. Vi kan handla ägg från hönor som fått strutta omkring utomhus och protestera genom att inte handla i butiken med sexistisk reklam. Alla kan buykotta, alla kan hysta upp och sprida glädje. Men ”etisk” eller ”rättvis” handel i all ära – egentligen är ju shopping i sig någonting gott. Det får hjulen att snurra, ger sysselsättning åt en av tio svenskarna och skapar saker som underlättar i vardagen eller ger glädje. Som bra ny musik att dansa till, ett linne att känna sig vacker i, ett par skridskor som tar oss tillbaka till naturen. De som anordnar en köpfri dag menar att vi inte blir lyckliga av fler saker. Och det är väl både sant och inte. Det är olika från person till person och från dag till dag. Huvudsaken är att det kapitalistiska systemet faktiskt ger oss en möjlighet att välja. Tack vare att vi har satsat på tillväxt och välstånd kan vi handla eller inte handla. Vi kan gå i proppfulla butiker, bland rader av varor, och säga ”nej tack” eller ”ja” utifrån eget huvud. Kapitalism ger oss frihet. I ett socialistiskt samhälle utan tankar på BNP skulle plånboken vara ynkligt tunn. Tack vare att vi har det materiellt bra kan vi spendera mer på sånt som ger avslappning och välmående. 1913 lade en familj 2 % av sina inkomster på fritid, nöjen och kultur. 1992 var motsvarande siffra 16 %. Det är inte fel att köpa kärlek för pengar. Om tillväxt och BNP kan sprida välfärd till fler människor är det gott. Så sjung vackert i skorrande strängar, sjung vackert om kärlek ändå. Carolin Dahlman är frilansskribent.