Visst grundas våra val i personlighet. Man handlar det som kan förstärka den man är och blir en signal till andra om att ”jag är en sån här typ”. Rosa skjortor på Stureplan funkar så. Adidas i förorten funkar så. Men även om dessa plagg visar vem du är, så är de valda för att andra redan har valt dem. De är färdigladdade med värderingar och identitet. De är uniformer. Men för oss vanliga, som bara försöker studsa mellan modets alla nyheter behövs vägledning. Rosa? Nej, orange. Nej, grått. Puh. Man blir nästan utbränd bara av tanken. Ju mer valfrihet, desto mer ångest. Så vi har behov av en Sofi Fahrman som ger oss stöd i köpprocessen. Därför funkade inte Modette, ett magasin som bygger på att köparna själva ska sätta stilen. Nej, vi vill bli ledda. Inte leda själva. Sofi har varje månad en tävling där hon poserar i fyra olika out fits och så får läsarna rösta på sin favorit. Det är ungefär så mycket makt vi vill ha. I övrigt: hjälp. De flesta tidningar tipsar och alla kosmetikaproducenter och klädkedjor vill självklart vara den det tipsas om. Nu finns även bloggar som blir ikoner med sina modetips. Alla vill vara rätt och i vår ängslighet suger vi åt oss råden. I Australien är kändisar de viktigaste stilikonerna. Modetidningarna fokuserar stenhårt på vad Mischa Barton hade på sig. Det är så man vill se ut. Handeln kan jobba mer med denna ängslighet. På Pocketshop listas de mest populära böckerna. Varför finns inte topplistor i klädbutikerna eller järnaffären? Varuflödet är enormt, och vad vi köper har sällan med passform eller kvalitet att göra längre, utan man vill ha det som är mest ”rätt”. Att hänga med är en dygd. Om ni som driver butik hjälper konsumenterna på traven kommer de att tacka er.