I Sverige råder en stor öppenhet när det gäller att berätta om företag, såväl stora som små. Butiker och handelsföretag berättar öppet om omsättning och lönsamhet, siffror som kollegor i många andra europeiska företag aldrig skulle släppa. Man behöver inte gå längre än över gränsen till Norge och Danmark för att mötas av kalla handen om man frågar efter butikens omsättning eller företagets lönsamhet. Det ses som affärshemligheter som man inte vill yppa om till sina konkurrenter. Bilden är likadan om vi fortsätter söderut till Tyskland, Storbritannien och Frankrike. Att svenska företag låter sig granskas av myndigheter och deras oberoende organisationer ser vi som en självklarhet. Men hur långt måste man acceptera att granskas av andra? Måste man släppa in vem som helst i sin bokföring och svara på alla frågor för att undvika att bli betraktad som att man har något att dölja? I det aktuella fallet denna vecka var det en seriös organisation med behjärtansvärda avsikter som krävde att få granska handelsföretagen. Bakom organisationen ligger ett tiotal föreningar och organisationer. Men det måste finnas en frivillighet att låta sig granskas av aldrig så seriösa utfrågare. Det måste accepteras att företag är ovilliga att släppa affärshemligheter. Utan att behövda bli uthängda för att inte ha rent mjöl i påsen. Bara för att man inte vill släppa in ett oväntat besök i sitt företag betyder det inte att det pågår oegentligheter där. Det vore att dra både förenklade och förhastade slutsatser. Insinuationer av detta slag vittnar om okunnighet om affärslivet och dess villkor. Vi har en öppenhet i det svenska samhället som vi kan skatta oss lyckliga över. Framför allt gäller det myndigheter, eftersom myndigheterna tillhör oss alla. Men företag är trots allt enskild egendom, som tillhör en eller flera, men inte alla. Att företag värnar om delar i sin integritet är inte märkligare än att en privatperson gör det.