Ingvar och jag
Nu när hysterin lagt sig efter Kamprads bortgång går det att berätta om en och annan krumelur i sammanhanget. Jag hade aldrig nöjet att träffa Den Store i levande livet, men lite kontakt hade vi.
För ett tiotal år sen skulle jag vara behjälplig med att planera en detaljhandelskonferens i Stockholm. Jag föreslog att vi skulle bjuda in Kamprad som föredragshållare, där han bland annat kunde kommentera Ikeas engagemang kring dagligvaror, där bolaget numera är en betydande aktör.
Ni vet hur det går när man kommer med såna förslag. Just det, jag fick i uppdrag att kontakta Ingvar Kamprad och fråga om det kunde gå för sig.
Efter lite research fick jag namnet på en av hans nära medarbetare, som jag skrev till för att få en återkoppling. Det gick några veckor, och jag tänkte inte mer på saken, utan for på semester till Södra Frankrike.
En morgon därnere, när jag stod på balkongen, ringde telefonen strax före åtta.
-- Ja hej, det är Ingvar kamprad. Jag vill först be om ursäkt för att du fått vänta så länge på besked från mig, det är någon här som gjort en rejäl informationsmiss. Tyvärr kan jag inte komma på din konferens, men jag kan skicka en av mina närmaste medarbetare, vi återkommer om det. Och, som sagt, ursäkta dröjsmålet, någon här kommer att få en riktig omgång.
Pang, på med luren.
Phew, tänkte jag, tur man inte är i nån annans kläder…
En liten, obetydlig anekdot, men ändå rätt talande. Det är nog en liten fingervisning om klimatet i bolaget. Snabba ryck, raka puckar, åtgärda nu, inte imorgon.
Och en av många anledningar till att Ikea – vilket ingen tycks förmå sig till att säga – är världens i särklass skickligaste retailer. Ständigt i framkant, formidabel förnyelseförmåga, en publikmagnet som ingen annan. Om inte annat är det nåt man begriper när man besöker Ikea utomlands. Det är bara att följa bilkön, så hittar man rätt…
Inget annat detaljhandelsföretag har med samma framgångar etablerat sig i så många olika länder.
Nils Eric Näslund
Artikeln är en del av vårt tema om Krönika.