Etablissemanget har tagit filmen till intäkt för att omyndigförklara oss konsumenter. Visst kan vi inte stoppa i oss hur mycket fett och socker som helst utan att motionera. Men vilka problem skulle till exempel en fettskatt lösa? För dem som inte rör sig hjälper det inte att välja lightprodukter om de då måste äta mer för att mättnadskänslan ska infinna sig. Och varför ska de som rör sig behöva straffskatta för en konsumtion som inte är osund för dem? En fettskatt skulle bara vara ytterligare ett sätt att klämma åt världens tyngst beskattade låginkomsttagare. Det blir mer utsugning än fettsugning. Varför plusmeny? Och om det finns efterfrågan på innehållsdeklarationer och varningar kommer det att drivas fram frivilligt. Statliga obligatorier skulle bara bli ett handelshinder mot u-landsbönder som inte kan anpassa sin produktion efter svenska märkningsinfall. Grundproblemet är att de som sitter och väntar på att staten ska få oss i form kommer att ignorera de vanor som de själva kan påverka. Om vi låter staten peta i pastan och meka med mackorna kommer vår omdömesförmåga att tillbakabildas. Ingen tvingade Morgan Spurlock att välja plusmeny. I filmen stöter han själv på en man i mellanvästern som har ätit 90 000 Big Mac, och fortfarande är glad och spinkig. Han hade helt enkelt valt bort pommes frites och läskeblask. Personligt ansvar och medveten konsumtion fungerar. År 2002 var det första året i dokumenterad historia då amerikaner och britter gick ned i vikt. Som en man som har lyckats komma till rätta med sin övervikt uttrycker det i Morgan Spurlocks film: ”Världen kommer inte att förändras. Det är du som måste förändras.” Johan Norberg Författare och idépolitiskt ansvarig hos Timbro